I oktober 2007 startade jag en hästblogg för min förra häst Lizzie. Det var för att min syster, som pluggade i Tyskland, lättare skulle kunna följa vad vi gjorde och hur det gick. Vi satt och läste den på jobbet häromdagen och höll på att skratta ihjäl oss. Här är några utdrag:

"Idag red jag barbacka på volten, jag höll på att blåsa av Lizzie för att det är en Gudrun på g."

"Hon kändes så bra att jag skulle testa att hoppa ett hinder (kalla mig våghalsig att hoppa med hopprädd häst) JAg kom i trav mot hindret som var på något så lågt som 40 cm ungefär. Känner hur Lizzie laddar och BAM så vänder hon rakt bak men jag fortsätter i hindrets riktning och ramlar av. Rakt i en vattenpöl för den delen."

"Lizzie var väldigt samarbetsvillig och glad över att jag hade med mig morötter till henne. Jag red på paddocken i ungefär en timme. Alla gångarter inklusive dampryck."

"Glömde bort att skriva att jag "sköt" henne över några bommar igår. Hon var superduktig!!! :D (förutom att hon fortsatte gå mot grinden istället för att komma tillbaka till mig ;))"

"Hennes galopp var också otrolig men fortf. lite knackliga på fattningarna och avsaktningarna. Problemet är ju att hon tappar formen och springer som en sån där docka med trådar i armar och ben."

"Lizzie var helt crazy och sparkade peddan på bogen så att hon gjorde illa muskeln... =/ då blev jag sur men sen gick jag och red på volten efter halvtimmesrundan och nu älskar jag henne igen."

Kanske bara är kul när man känner mig och Lizzie.

Visste ni att jag var en liten dressyrtant när jag var yngre? När jag var 11 år gammal köpte pappa ett missanpassat svart sto med trasigt hjärta till mig och min syster. Lizzie var 10 år och hon hatade att hoppa, troligtvis hade hon varit med om något riktigt hemskt för hon var verkligen rädd. Trots att jag älskade att hoppa gjorde det ingenting för Lizzie var min stjärna, med henne ville jag göra allt och kunde göra vad som helst. Så jag sadlade om och började träna hardcore dressyr för Tina (som var min gud).

Vi tävlade en gång på en klubbtävling som vårt stall arrangerade – det var hemskt! Lizzie bara sprang och sprang och sprang, med sitt huvud rakt upp i luften som en giraff. Jag blev så arg så direkt när jag hade ridit klart galopperade jag iväg, så långt jag kunde och så fort jag kunde. Nu var vi fria igen och det var helt klart där vi trivdes bäst, bort från kosmos och tillsammans in i vårt kaos.

Nu är Lizzie 18 år och beter sig fortfarande som fyra. Hon står i min systers ägo i ett jättebra stall där hon får gå ute 14 timmar om dygnet och äta så mycket silage hon vill. Hon tränas även idag för Tina, som ser vilken stjärna hon faktiskt är!

Och… dumdumduuuum… idag ska jag träna för Tina igen (sju år senare, haha). Den här gången med Callebanan som ska visa vad han går för.

I fredags hängde jag med min syster och red hennes häst Lizzie som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Hon var seg för en gångs skull. Min främsta uppgift var att låta henne leva livet och galoppera så fort hon ville över fältet. Lizzie var dock inte speciellt taggad och ville hellre lägga sig ner och sova ;)

Nu, 18 år ung, är hon piggare och knäppare än någonsin och helt fantastisk. Tyvärr har min syster, som numer är enväldig ägare, flyttat på tossan så att vi inte står i samma stall längre. Jag försöker rida Lizzie så ofta jag kan men jag har inte speciellt mycket tid över.

Lizzie är livrädd för bommar och ställer sig hellre på bakbenen framför dem än att gå över dem (för det är inte alls jobbigare). Som alla andra dumma tonåringar bestämde jag mig för att trotsa det när jag precis hade fyllt 17 och började hoppträna henne varje vecka. I början ramlade jag av i snitt 3 ggr per träning och tack vare henne har jag fått inbyggt sadelklister i rumpan; VILKEN JÄVLA BALANS JAG HAR!



Lizzie har betytt otroligt mycket för min ridning och hon har en stor plats i mitt hjärta. Hon är verkligen galen men ändå så totalt underbar, vi hade så otroligt roligt tillsammans när vi var yngre och det kommer jag aldrig glömma. Älskade totta!