Visste ni att jag var en liten dressyrtant när jag var yngre? När jag var 11 år gammal köpte pappa ett missanpassat svart sto med trasigt hjärta till mig och min syster. Lizzie var 10 år och hon hatade att hoppa, troligtvis hade hon varit med om något riktigt hemskt för hon var verkligen rädd. Trots att jag älskade att hoppa gjorde det ingenting för Lizzie var min stjärna, med henne ville jag göra allt och kunde göra vad som helst. Så jag sadlade om och började träna hardcore dressyr för Tina (som var min gud).

Vi tävlade en gång på en klubbtävling som vårt stall arrangerade – det var hemskt! Lizzie bara sprang och sprang och sprang, med sitt huvud rakt upp i luften som en giraff. Jag blev så arg så direkt när jag hade ridit klart galopperade jag iväg, så långt jag kunde och så fort jag kunde. Nu var vi fria igen och det var helt klart där vi trivdes bäst, bort från kosmos och tillsammans in i vårt kaos.

Nu är Lizzie 18 år och beter sig fortfarande som fyra. Hon står i min systers ägo i ett jättebra stall där hon får gå ute 14 timmar om dygnet och äta så mycket silage hon vill. Hon tränas även idag för Tina, som ser vilken stjärna hon faktiskt är!

Och… dumdumduuuum… idag ska jag träna för Tina igen (sju år senare, haha). Den här gången med Callebanan som ska visa vad han går för.