När jag rider lägger jag stor vikt på att hästen ska gå i rätt takt, och med rätt menar jag den takten som jag vill. Jag vill till exempel att Calle, som lätt springer iväg och får en flat trav, ska vila på steget och då rider jag hellre i ett undertempo än tvärtom. I galoppen, där han gärna blir kort och reserverad för att han har så lätt för samling, strävar jag efter att få en lugnare takt men ett större steg. Där han tar i bakifrån och fram, utan att hamna på bogarna (som gärna blir the case, eftersom han galopperar väldigt aktivt och "högt" med bakdelen).

För ett år sen tränade jag under en period för KG Svensson två gånger i månaden. Jag trivdes aldrig särskilt bra med honom som tränare, men det var en sak jag tog med mig som jag försöker använda i min ridning hela tiden. Han förespråkade nämligen att man ska rida hästen på båda tyglarna, alltså hålla kvar i innerhanden. Han menar att för att hitta takten måste man rida hästen med lika mycket stöd på båda tyglar, således ge eftergift på båda tyglar (samtidigt).

Jag tycker dels att det öppnar för ett harmoniskt samarbete mellan hand och skänkel, där du inte har balansen i ena sidan och farten i andra. Ett jämt stöd i båda händer tycker jag dessutom ger utrymme för resten av kroppen att på ett mer balanserat och liksidigt sätt rida hästen till dit vi vill ha dem, dvs med oss och hos oss som ett.

Men, som alltid är det viktigt att poängtera skillnaden mellan att sitta fast i båda händer och ha stöd i båda händer. Det KG menar med att man ska hålla kvar i innertygeln, är inte att du ska slita och dra tills hästen ger efter. Han menar att du ska balansera hästen på alla hovar (takten behöver trots allt alla fyra), och inte bara på yttersidan och en för stark yttertygel kan medföra.

Jag tycker att det är ett intressant diskussionsunderlag så nu öppnar jag för era åsikter. Har ni någon gång stött på den här typen av ridning? Är du en sådan som rider hästen med ytterhjälperna? Eller har du något annat sätt att rida på? Berätta allt!