På tal om att utvecklas som ryttare kan jag ta mig själv som exempel. Jag ser till exempel ingen anledning till att ge hästarna för mycket eftergift över hinder. Jag tycker personligen att de ska få den eftergiften de behöver, men såklart hellre för mycket än för lite. Jag tror att risken med för mycket eftergift är att man själv hamnar före hästen i språnget och i sin tur lägger onödigt med vikt på hästens framben i nedsprånget, kanske så att hästen (och ryttaren för den delen) hamnar i obalans eller tycker att det är obehagligt.

När jag köpte Calle hade jag inte hoppat särskilt mycket, jag red mest dressyr eftersom min häst tidigare inte riktigt gick att hoppa med, plus att dressyren var det jag brann för i mina yngre dagar. Det var i samband med att jag blev mer intresserad av hoppning som jag köpte Calle.

Hur som helst så gav jag oftast Calle alldeles för mycket eftergift under vårt första år tillsammans, vilket beror på att jag inte hade fått in sitsen över hinder riktigt än. Det var inget som föll sig naturligt för mig just då, som det gör nu. Jag menar alltså att jag inte behöver tänka när jag är över ett hinder längre, det bara blir och oftast blir det faktiskt riktigt bra.

Här är i alla fall två bilder, den övre som är tagen i början av sommaren 2009 och den nedre som är tagen i början av den här hösten.

(jag tog bort min ansikte så ni slipper få men för livet, jag är inte direkt känd för att se snygg ut över hinder :P)

Nu är jag ändå lite före på den andra bilden, men det var den enda jag hade som är tagen ur rätt vinkel. Hoppas ni förstår var jag vill komma någonstans? Jag tycker att jag har blivit mer elastisk i mina armbågar och kan justera och känna in exakt hur mycket eftergift som behövs. Det blir aldrig för mycket eller för lite, utan numera blir det alltid alldeles lagom. Det tycker jag är kul!